Bloggar igen på michaelagester.wordpress.com.
Vi kanske ses?

Hej på er!

Jag ser att många fortfarande klickar sig hit för att se om jag skrivit något nytt. Det gör mig glad att se att ni vill läsa vad jag skriver. Denna blogg kommer att stängas eller flyttas. När jag bestämt mig för hur jag vill ha upplägget kommer ni att bli meddelade, på något vis.

Tack för att ni finns!

Det är dags att omstrukturera lite här. Framtiden för bloggen i sig är ganska oviss. När jag har bestämt mig för hur jag ska göra kommer ni att få se resultatet. Tills dess är det tystnad från min sida.

Sommarens återupptäckter:

Clem Snide

Ostmackor till frukost

Kristian Lundbergs dikter


Jag har bara en person att tacka för detta. Och mitt arkiv förstås.

Har ni sett utsikten? Detta är vyn från Lottas och Damiens balkong. Det som ligger närmast horisonten, från skorstenarna till höger och hela vägen åt vänster är Guinnes ägor. Guinnes Storehouse är en av byggnaderna, och resten är vad som byggdes som bostäder till de anställda när bryggeriet startade.

När jag reser som turist gör jag sällan de turistiga grejerna som rekommenderas i guideböcker. Att gå på en stads gator, äta där invånarna äter, dricka mitt kaffe som invånarna dricker det och träffa människor är mer intressanta för mig. Jag har därför inte varit på Guinnes Storehouse, muséet, och heller inte sett Dublin från dess Sky Bar. Men en dag kanske. Det är inte slut än.

Irlandsresan. Jag har inte ord för hur fantastiskt det var att återse den gröna ön. Nio dagar har passerat och vi har skrattat, gråtit, druckit litervis med öl och till sist sett min bästa vän Lotta bli en gift kvinna. Ett bröllop stort nog att dokumenteras, men också stort nog att alltid spara minnesfragment av i hjärtat.

Nu är jag hemma, där hjärtat är, och har dragit på mig en förkylning som heter duga.

Vi firar min fodelsedag helt spontant och otraditionellt. En present ar inte en present utan tanken bakom. Att vara tillbaka i Dublin ar den basta presenten jag kunnat fa. Lagg till mina basta vanner och mycket karlek, och dagen ar fullbordad.

Vi ska strax slanga ihop lite mat tillsammans, och sedan ut och gora natten osaker i Dublin. Weelans ar stallet dar det hander inatt. Kom dit om du kan!

Vi pratar forresten om en tjugofemarsdag. Det ar sa jag har tankt det. Grattis till mig!

Idag packar jag. En väska som max får innehålla femton kilo. Kan ni gissa vilket flygbolag jag reser med? Ryan Air. Precis.

Imorgon bär det av till Dublin för nio dagars skönt häng och en final i form av min bästa väns bröllop. Det kommer att bli mycket känslor, blandat med nostalgi och skratt. Jag har inte satt min fot på irländsk mark sedan jag bodde där under våren 2009. Läste ni min blogg då? Det finns lite i spalten till höger annars.

I år, jag menar år, har jag letat efter ett par seglarskor. Jag har provat åtaliga, men det har aldrig känts rätt, de har varit fula på foten eller kostat mer än jag tyckt det varit värt att spendera. I måndags var jag på Emmaus vid Backaplan i Göteborg med en vän för skojs skull. Jag var egentligen ute efter en hylla.

Plötsligt stod de där i hyllan. Jag tänkte på en gång "skor kan man inte köpa på Second Hand, alla har ju så olika fötter" men provade dem ändå. De var knappt använda och satt som en smäck på mina fötter. Endast 30 kronor kostade dem, efter femtio procents avdrag. Man bör välja sina inköp väl, och dessa kommer jag bära tills de slits ut.

Om man lever sitt liv, istället för att skriva om det - kan man fortfarande anse att ens huvudsyssla för framtiden är att skriva? Jag har tagit en sommarpaus från bloggen. Det handlar egentligen inte om skrivandet i sig, för skriver gör jag, flera gånger om dagen och både med och utan betydelse. Däremot är forumet något annat nu.

Sommarlovet har gett mig massor av tid att fortsätta skriva på boken jag någon gång hoppas ska bli klar, samt massor av inspiration till kortare berättelser och poesi. Det är som om något som legat latent väldigt länge plötsligt har väckts i mig. Av något, eller någon, men jag är inte riktigt säker. Det går bara så bra nu!

Vi såg In Bruges med Colin Farell, Brendan Gleeson och Ralph Fiennes med flera. Manusförfattaren har tidigare skrivit mycket för teater, vilket märks i hur scenerna är utformade. Det är mer dialog än panoramafoto, även om Brygge erbjuder massor av vackra, om än folktomma, vyer.

Ray och Ken skickas till Brygge på order av deras chef, av en anledning som är oklar - tycks det i alla fall mig som tittare. De är där för ett uppdrag, tror den ene, men av helt andra skäl uppdagas det senare. Att döda verkar vara deras arbete, men det är inte runt detta handlingen rör sig. Ray möter en kvinna han blir helt tokig i, Ken slås med sin egen moral kontra sin arbetsgivares order och gör allt för att Ray ska tycka om Brygge. Ken, I grew up in Dublin. I love Dublin. If I grew up on a farm, and was retarded, Bruges might impress me but I didn't, so it doesn't. Det är den bästa repliken i hela filmen.

In Bruges bjuder på mycket skratt, massor av action - man dör ju inte av att bli skjuten i ryggen på film direkt - och moralen i hur man kan leva med sig själv om man har dödat ett barn.

Jag kan ingenting om röda viner, förutom det faktum att man dricker dem. Gärna med gott sällskap, ur glas med tunn kant och kanske till och med en bit ost till. Ikväll korkar vi upp denna Capello di Prete och njuta av att det är fredag.

Barnhemmet var mer ett konstverk än en skräckfilm för mig, trots att jag satt på helspänn och nästan i knät på min vän under större delen av filmen. Det var otroligt fint fotografi hela filmen igenom, och fina färger i naturen där berättelsen utspelar sig. Att filmen på något vis återgår till begynnelsens lugn i slutet, gör att det känns som om man vill ta hand om tittaren, och istället för att skrämma helt enkelt berätta vad som hände.

Mer än så behöver inte sägas.

Ikväll ska jag se den spanska skräckfilmen Barnhemmet (El Orfanato) på Hagabion i Göteborg. Hela juli ut visar Hagabion filmer varje dag för 40 kronor besöket. Jag har velat se Barnhemmet sedan den kom 2007, men är för feg för att se skräckfilm. Med mardrömmar och ångest som bieffekt brukar det bli nej tack på frågan om jag vill se en liknande film.

Men nu, med detta mysiga och billiga koncept och med en god vän som sällskap ska detta bli riktigt roligt.